Det är som att det hänger ett magiskt täcke över den här staden, ett täcke som får alla att vara så drivna och motiverade till att nå sina drömmar. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv träffat så många unga människor som redan innan 25 års åldern jobbar med det dom älskar.
I Sverige vågar man knappt titta åt det håll man drömmer om, det är för stort, skrämmande. Att hoppa på en socionom utbildning är lättare eller skicka ett cv till ICA.
Jag träffade en kille här i Berlin en natt och jag frågade honom den klassiska frågan Vad jobbar du med? Han berättade att han är modefotograf sedan några år tillbaka, han är 22 år. Givetvis blev jag till mig, kunde inte förstå hur man kan få chansen att jobba som modefotograf runt om i världen, utan utbildning vid sån ung ålder. Ett bananskal?
Dörrar står öppna i varje hörn och väljer du att inte se dom, ja då ser du dom inte. 
Nästan alla jag träffar jobbar med något helt fantastiskt, utan långa utbildningar i bakfickan. Modefotografer, konstnärer, skådespelare, journalister, art directors, dansare, författare, musiker, mode-designers, ja.. listan kan göras lång.

Jag försöker verkligen ta till mig det här, hitta drivet till mina intressen och vidga mitt synfält, men min svenska (fega) intuition sätter ständigt hinder för mina driv.
Jag önskar verkligen att jag kunde släppa mina hämningar och kasta mig ut i Berlin elden. Att sluta se det orimliga före möjligheter.

Jag älskar att måla, skissa, teckna. Och ibland får jag drivet, drivet att sätta mig ned och skapa nått som legat och puttrat i bakgrunden. Ett exempel är bilden nedanför. För cirka två månader sedan fick ett spontanryck och skissade en köttig gris, men så fort jag blev klar med den ena grisen så rann allt ur mig. Vad är det ens för poäng med det här, finns ju betydligt duktigare konstnärer där ute. Så jag slog ihop mitt portfolio och la det på hyllan. En månad senare fick jag ett nytt ryck, en till gris skapades och så rann allt ur mig, igen..

Hur håller man kvar drivet?
När vågar man ge sig själv en chans?